Lite fler bilder från Utah

Händige Dan i Outing-cluben har satt ihop ett 27 min långt mäktigt bildspel från vår spring break resa. Så fram med popcornen å håll till godo ;)

Spring-break in Utah 2012

Förresten, hade läsarrekord med 137 visningar när jag skrev om mina vildmarksäventyr, häftigt! Undrar så vilka ni är där ute, men det förblir väl lite av ett mysterium… Typ 40% av läsarna är från USA, vilket måste innebära att ni sitter med Google Translate, känns ju lite kul, även om jag tror att en del vackra språkliga finesser blir lost in translation…

Glad onsdag!

/ El.i.n.

Jag grät.

Fick ett brev av min mamma när jag kom hem idag. Började gråta.

Det var liksom en skön gråt, det brukar vara så när jag gråter, allt är bara lite lagom jobbigt. När det är för jobbigt torkar det liksom bara inuti, och gråten känns alldeles för simpel för att uttrycka det som bara gör ont.

Jag grät för att jag inte riktigt visste hur allt skulle gå. Jag grät för att jag ikväll inte riktigt ville vara vuxen. Jag ville inte riktigt vara så duktig. Jag grät för att jag inte visste hur allt skulle gå med livet, kärleken och världen. Jag grät för allt bra som jag gjort, och grät för allt jag inte lyckats med. Jag grät för att jag längtade hem, samtidigt som jag inte vill vara någon annanstans.

Jag grät för att jag aldrig är ensam. Jag grät för att allting alltid blir bättre.

Jag grät för att jag behövde. Det känns bättre nu.

/ E.

Kroppsuppfattning

Är något jag skriver om en hel del. Det är intressant. Följande Youtube-clip med Jean Kilbourne gav mig en hel del intressant att tänka på (den är i två delar):

Bland annat sägs följande i videon:

• Bara 8% av budskapet i reklam registreras av vårt medvetande, resten processas och tas in långt ner i det undermedvetna.
• Idealen som förespråkas i mainstream media begränsar de största delarna av jordens kvinnliga befolkning, eftersom enda sättet att vara vacker är genom att vara blond, blåögd, smal och ung. Kvinnor med färg anses vackra om de har förhållandevis ljus hy och ”vita drag”. Hudblekningsindustrin är en av de snabbast växande (främst Asien) och förutspås att omsätta $10 miljarder 2015.
• Barn idag möts av ideal från media allt tidigare, studier visar att flickor har en bra självkänsla upp till 8-9 års ålder, sedan går den dramatisk neråt.
• 1/3 av alla amerikanska kvinnor som mördas, görs det av sina män.
• 95% av alla kvinnor kan genetiskt omöjligt banta (svälta) sig ner till kroppar som fotomodeller har (V-formad kropp – stort huvud, små höfter och långa smala ben).
• Efter att television introducerades på Fiji kunde en dramatisk ökning av ätstörningar märkas bland kvinnorna.
• Det sker en ständigt ökad sexualisering av barn, främst unga flickor. Tv-serier i USA som ”Toddlers and Tiaras” visar på detta.
• Reklambranschen tjänar på att vi mår dåligt, är missnöjda och hatar våra kroppar – det är då vi handlar.

Väl värt att tänkas på.

Hälsningar från ett märkligt men härligt sommarvarmt State College.

// E.

Just det ja… Grand Canyon och Las Vegas!

…hann vi ju också med, glömde jag bort! Hade varit häftigt att faktiskt vandra i Grand Canyon där, istället för den mer turistiga sightseeing som det blev, men jag ska inte klaga. Är ju ett väldigt berömt ställe som känns häftigt att ha besökt! Las Vegas… Blev snabbvisit å bilder från bilfönstret från Las Vegas Boulevard. Märklig stad uppbyggd ur ingenstans, häftigt fast för mig räckte de med de timmar vi spenderade där.

Skepp å hoj!

Tillbaka från vildmarken

Ja här sitter jag i min varma säng med duntäcke och aloe vera-tempur-madrass i doftljusets sken och skriver. Varmvatten finns i kranen och mat finns i kylen. Dusch och toalett under tak. Det finns så mycket att uppskatta här i livet…

I lördags morse landade jag och tio andra utmattade men glada Penn State Outing Club studenter på Pittsburgh flygplats, och detta äventyrliga springbreak var till ända. Jag måste erkänna att jag var fantastiskt nervös innan, det fanns så mycket jag inte visste om jag skulle klara av. Tänk om alla andra är supervältränade och jag sinkar gruppen; tänk om jag får massivt skoskav eller vrickar foten och inte kan gå; tänk om jag blir jätteförkyld å får feber; tänk om jag inte orkar bära min ryggsäck (90 liters btw…); tänk om… Men som vanligt så är ju oro den där onödiga räntan vi betalar när vi lånar bekymmer från morgondagen. I princip allting gick ju bra! Vandringen funkade fint, och när man väl vant sig vid att konstant ha blöta fötter (antingen på grund av lervälling och trippande över/i bäckar, eller när vi använde snöskorna hela dagar och snön skapade vattensamlingar i kängan) så gick traskandet bra. Konstigt nog mår mina fötter just nu bättre än någonsin, blev väl som brorsan sa, ett veckolångt fotbad :) Dock blev det ju ofta djupfrysta kängor och strumpor till frukost eftersom nätterna erbjöd minusgrader… Men mina nyinköpta Vasque-kängor var annars kanon!

Ska inte sticka under stol med att det var en riktigt tuff resa: tidig uppstigning på morgonen med iskallt läger; lite skralt med mat eftersom vi bar allt vi behövde för fem dagar; långa vandringsdagar med mycket kuperad terräng (ett par av dem pulsandes i snöskor vilket var en ny upplevelse!). Men förutom det….så underbart! Zion National Park var så vackert att jag fick ont i hjärtat. Varje dag sa vi att nu, nu kan det inte bli vackrare än så här. Men det blev det… Miljön var så olik från hemma, och så oerhört varierande med ökenlandskap och kaktusar och solsting, till djup snö och iskyla med blåst på toppen av bergen. Kändes som vi hann med alla årstider i en resa!

På torsdagen nådde vi höjdpunkten (bokstavligen) då vi dels fick se andra människor (kändes väldigt trevligt efter att inte ha mött en annan levande själ på 5 dagar) och besteg ”Angels Landing” som är ett berg på 368 meter. Jag måste säga att jag var inte rädd när vi gjorde det, men att kolla på bilderna så här efteråt ger mig lite magknip… Häftigt var det i alla fall!

Jag måste säga att eftersom jag aldrig riktigt hållt på med sport särskilt mycket, så har jag inte så många erfarenheter av att pusha min kropp fysiskt rejält, och vilken kick det ger. Därför har den här resan gjort mig extra peppad att fortsätta med allt vad utomhusliv heter, det är så härligt! Så mycket handlar om positiv mental inställning, och den bestämde jag mig för att satsa på tidigt under den här resan. Det hjälpte verkligen, och tankens kraft är ju som bekant stark.

Att komma tillbaks till praktik och vardag, eller något sådant, var ju lite omställning, men man vänjer sig. Har nog sett springbreak som en milstolpe den här terminen som jag liksom inte tänkt bakom. Men nu är nästan milstolpe graduation och att åka hem, vilket känns väldigt blandat, som det ju oftast är vid uppbrott. Jag tror det kommer ta lång tid innan jag inser allt fantastiskt som jag varit med om det här året, och hur det har präglat mig. Jag tror inte jag hade kunnat ta fler chanser än de jag har tagit, det känns som jag har uppfyllt mina drömmar och följt mitt hjärtas röst. Förhoppningsvis mognat och blivit klokare med. Det känns så.

Just det, utrustningen på resan. Helt perfekt för min del! Tack vare brist på nederbörd funkade samma kläder hela resan (luktade minst sagt kardemumma på planet hem…) vilket var underställ, North Face-byxor (bra att kunna zippa av till shorts), tunn syntet/fleecetröja samt fleece och Haglöfsjacka. Allt kunde ju varieras och tas på och av, lager på lager är ju grejen.

• Sovsäck hyrde jag och frös inte tack vare extra innertäcke som jag fick låna.
• Kudde tillverkades av en klädhög. Bra tips från pappa att torka småblöta strumpor (och sulor till skorna) i sovsäcken över natten, och även kläderna till nästa dag, så slapp man dra på sig kalla saker.
• Ullstrumpor är underbart och bör man alltid ha ett torrt par, torkar hyfsat bra hängandes på ryggsäcken under dagen.
• Kniv, ett måste!
• Menskopp, kalasbra att ha med sig ut eftersom det är det enda du behöver. Kan användas upp till 12 timmar, känns inte och är mycket bättre än tamponger för underlivet. Miljövänligt as well :)  En revolution vad gäller mensskydd!
• Skavsårsplåster hade jag med mig en arsenal men använde inga eftersom fötterna var blöta hela tiden. Lite ont har man ju hela tiden när man går, bara att vänja sig.
• Energi-bars, typ havre/nötter/choklad-aktiga. Söta och säkert hemskt onyttiga men är de extra kalorier du behöver för att orka över klippan.

Allt jag kan komma på nu… Allt gott, och kom ihåg… ”håll kängorna leriga” (Fältbiologernas gamla slagord).

// Elin den hurtiga

Väskan är packad för spring-break…

Japp, så här ser den ut, min spring-breakpackning. Frågan är hur man surrar på snöskorna lämpligast till flygresan… Blir nog inplastning på den väskan! Flera veckors förberedelser är snart till ändå, och imorgon åker jag, tillsammans med 10 andra Penn State Outing Club-studenter till Pittsburgh. På lördag morgon går flyget till Las Vegas, där uppbunkring och bilhyrning är på schemat innan vi styr kosan mot Zion National Park där vi ska vandra hela veckan. För den intresserade kan ni på bilderna här se våra vandringsrutter samt karta.

Höjdpunkten lär bli på fredag morgon då vi tagit oss till Grand Canyon kvällen innan, kryper upp tidigt, gör en kopp morgonte och möter soluppgången… Kanske en sånhär bild, med mig i, kan bli resultatet…

Önska mig lycka till :) Nästa inlägg lär bli ett reseinspirerat!

// Elin.

Prinsessbebis, high school och brevvänner

Måste säga att jag blev glad i hela hjärtat av att få reda på att den kvinnliga tronföljden i Sverige är säkrad, med en ny liten prinsessa! Hoppas hon blir stark, självständig och modig, Estelle Silvia Eva Mary. Jag fascineras alltid av hur glada människor överlag blir över att det föds nya barn. Det symboliserar väl hoppet tror jag, att vi ändå tror att världen är en såpass bra plats att vi vill få fler varelser ska få uppleva den. Jag hoppas att jag får uppleva att få barn en vacker dag, även om det nu känns ljusår bort.

Denna veckan har inneburit att jag genomfört min första egenplanerade lektion på high school, handlade om Profeten Muhammad’s liv, inom området islam. Jag var väldigt nöjd och stolt över mig själv, undervisning är verkligen så kul! Eleverna här känns väldigt ”inrättade i ledet” och vana vid att ta order, på gott och ont. Lärarna har så otroligt mycket de måste täcka inom varje ämne, så det känns bitvis stressat. Men samtidigt inspireras jag av den mycket strukturerade planeringen, inget flum får plats och jag tror ändå att eleverna lär sig mycket, om än aningen för späckat schema. Det är en unik upplevelse att göra praktik här i vilket fall!

Blev så inspirerad av bloggen niotillfem som i sitt senaste blogginlägg uppmanade läsare att i kommentarsfältet skriva en liten kontaktannons och på så sätt få nya brevvänner. SÅ himla mysigt! Handskrivna brev plockar många romantikpoäng…

Önskar er en fin, vilsam och dansant helg! // Elin

Hur förändrar man världen?

Ja det kan man i sanning fråga sig. Genom stora, politiska reformationer och revolutioner? Genom de små handlingarna i vardagen? Denna helgen har varit något utav ett klimax för Penn State-andan; det har nämligen varit THON-helg. THON är ett 46-timmars dansmaraton där tusentals studenter engagerar sig under hela året för att samla in pengar till barncancerforskning, och kulmen nåddes denna helg med det årliga eventet på Bryce Jordan Center. Det var så mäktigt att se allt engagemang och volontärt arbete av så otroligt många, samt alla trötta dansare som stod på fötterna i nästan två dygn. Ca 300 ”THON-familjer” fanns där vilket är familjer som har barn med cancer och som är extra stöttade genom sin koppling till någon av studentorganisationerna. Detta ger en unik personlig känsla för insamlandet vilket är fantastiskt, och förändrar både de som engagerar sig, och de som drabbas av den fruktansvärda sjukdom som cancer är. Se recap-videon här av årets THON, som lyckades samla ihop otroliga $10,686,924,83!! Helt galet bra!

Denna helg gav verkligen minnen för livet, och allt inspirerande engagemang, livsglädje och framtidstro är något jag verkligen kommer ta med mig hem från USA. Jag kan intellektuellt förstå att det amerikanska samhället vilar mycket mer på volontära krafter än det svenska, eftersom de inte har ett socialt skyddsnät som är lika tätflätat som vårat. Men samtidigt… tanken om community, att alla kan vara med och bidra, förändra och påverka, det ger mig hopp! Jag tror vi har en hel del att lära av det amerikanska samhället i det fallet. Engagemang är precis som kärlek, våld eller glädje – ju mer du ger desto mer får du tillbaks.

Förra veckan började jag min praktik på State High School, det känns spännande! Det finns en hel del skillnader som är intressanta mellan amerikanska och svenska klassrum. Känns som om undervisningen här är mycket mer formell och uppstyrd från högre ort. Läraren har mer auktoritet, vilket ju på ett sätt gör undervisningen så mycket enklare. På onsdag ska jag hålla min första lektion, det ska bli kul!

Annars njuter jag av vårsolen som förgyller dagarna här i State College, idag tog jag och Linnéa eftermiddagskaffet på en bänk utanför Saint’s kafé och lapade både sol och varm dryck. Oj vad det vad härligt! Måste erkänna att senaste åren har våren på något sätt blivit en tid då jag mentalt inte känt mig så stark, och då har solstrålar och värme förknippats med dåligtmående på något märkligt sätt. Men det här året har jag, med stöd från andra, spottat mig i näven och bestämt att jag ska njuta till 100 procent av den här våren, så nu blir det så!

Önskar er en fin vecka!

En hyllning till kärleken

Tror inte någon missat att det är Alla Hjärtans Dag idag, och bor du i Amerika går det definitivt inte att undkomma detta faktum. Affärerna svämmar över av rosbuketter, hjärtchokladlådor, käcka presentidéer till din älskade, allt inslaget i rosa silkespapper. Personligen glömmer jag aldrig den här dagen eftersom både pappa och moster bestämde sig för att fylla år.

Ja, dagen är ett kommersiellt jippo direktimporterat från USA (senaste reklamen jag såg föreslog att man skulle köpa en smartphone till sin kära/käre, rimliga proportioner…), och ofta även ett heterosexuellt högtidlighållande. Mycket har blivit bättre vad gäller hbtq-personers rättigheter, i alla fall i Sverige, men heteronormen är fortfarande så oerhört stark. Den som vågar ta två steg utanför ”normens öga” känner dess kraftiga vindar rycka tag, och hur de vill dra en tillbaka till mitten.

Lyssna på poden från ”Ligga med P3” där Robert Jakobsson, sexolog, startar hashtagen #homoriot på Twitter. http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p3_ligga/2012/02/SR_p3_ligga_120202_EF45.mp3

Hundratals människor har kommenterar om hur det är att leva utanför heteronormen i Sverige idag, och om all den homofobi som finns, bland annat i internaliserad form. Det innebär att du som hbtq-person har införlivat i dig själv de normer som ett heteronormativt samhälle lärt dig, och du kan känna äckelkänslor inför dig själv, rädsla för att visa ömhet och kärlek öppet, eller helt enkelt inte lita på att de kärlekskänslor du känner är riktiga. Varför är det så? Vad är människor så himla rädda för?

Denna poster satt på en vägg på Manhattan i somras, den är så himla klockren! Fast samtidigt är det ju inte så enkelt, för oavsett sexuell läggning så måste alla jobba för ett öppnare samhälle för alla. Det är inte bara en ”issue” för de som är direkt drabbade, för vi är alla drabbade.

Så på denna Valentine’s Day så slår jag ett slag för kärleken, hur olika vi än alla må söka, känna eller uppleva den. Vi överlever inte utan den, och ingen ska förnekas rätten till den.

// Elin

Vykort från Chicago

Ja, det här med vykort är ju trivsamt, men i brist på både frimärken och postkontor kommer här ett kollektivt kort, inte dessto mindre personligt dock :) Håll till godo! Chicago är fantastiskt!