Denna helg gav verkligen minnen för livet, och allt inspirerande engagemang, livsglädje och framtidstro är något jag verkligen kommer ta med mig hem från USA. Jag kan intellektuellt förstå att det amerikanska samhället vilar mycket mer på volontära krafter än det svenska, eftersom de inte har ett socialt skyddsnät som är lika tätflätat som vårat. Men samtidigt… tanken om community, att alla kan vara med och bidra, förändra och påverka, det ger mig hopp! Jag tror vi har en hel del att lära av det amerikanska samhället i det fallet. Engagemang är precis som kärlek, våld eller glädje – ju mer du ger desto mer får du tillbaks.

Förra veckan började jag min praktik på State High School, det känns spännande! Det finns en hel del skillnader som är intressanta mellan amerikanska och svenska klassrum. Känns som om undervisningen här är mycket mer formell och uppstyrd från högre ort. Läraren har mer auktoritet, vilket ju på ett sätt gör undervisningen så mycket enklare. På onsdag ska jag hålla min första lektion, det ska bli kul!

Annars njuter jag av vårsolen som förgyller dagarna här i State College, idag tog jag och Linnéa eftermiddagskaffet på en bänk utanför Saint’s kafé och lapade både sol och varm dryck. Oj vad det vad härligt! Måste erkänna att senaste åren har våren på något sätt blivit en tid då jag mentalt inte känt mig så stark, och då har solstrålar och värme förknippats med dåligtmående på något märkligt sätt. Men det här året har jag, med stöd från andra, spottat mig i näven och bestämt att jag ska njuta till 100 procent av den här våren, så nu blir det så!

Önskar er en fin vecka!

Ja, dagen är ett kommersiellt jippo direktimporterat från USA (senaste reklamen jag såg föreslog att man skulle köpa en smartphone till sin kära/käre, rimliga proportioner…), och ofta även ett heterosexuellt högtidlighållande. Mycket har blivit bättre vad gäller hbtq-personers rättigheter, i alla fall i Sverige, men heteronormen är fortfarande så oerhört stark. Den som vågar ta två steg utanför “normens öga” känner dess kraftiga vindar rycka tag, och hur de vill dra en tillbaka till mitten.

Lyssna på poden från “Ligga med P3” där Robert Jakobsson, sexolog, startar hashtagen #homoriot på Twitter. http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p3_ligga/2012/02/SR_p3_ligga_120202_EF45.mp3

Hundratals människor har kommenterar om hur det är att leva utanför heteronormen i Sverige idag, och om all den homofobi som finns, bland annat i internaliserad form. Det innebär att du som hbtq-person har införlivat i dig själv de normer som ett heteronormativt samhälle lärt dig, och du kan känna äckelkänslor inför dig själv, rädsla för att visa ömhet och kärlek öppet, eller helt enkelt inte lita på att de kärlekskänslor du känner är riktiga. Varför är det så? Vad är människor så himla rädda för?

Denna poster satt på en vägg på Manhattan i somras, den är så himla klockren! Fast samtidigt är det ju inte så enkelt, för oavsett sexuell läggning så måste alla jobba för ett öppnare samhälle för alla. Det är inte bara en “issue” för de som är direkt drabbade, för vi är alla drabbade.

Så på denna Valentine’s Day så slår jag ett slag för kärleken, hur olika vi än alla må söka, känna eller uppleva den. Vi överlever inte utan den, och ingen ska förnekas rätten till den.

// Elin

Senaste veckan har inneburit en del del “highlights” (som moster skulle sagt). Jag och Linnéa bestämde oss för att boka en spontanresa till Chicago onsdag-lördag nästa vecka, flyger från Pittsburgh och bor tre nätter på lyxhotell 8-) Ska bli så himla mysigt, å hoppas på att hinna med både sightseeing, shopping, mysiga kaféer och lyxiga drinkar. Vet inte mycket om den staden, så måste börja googla nu! Har ni några tips?

Sen i torsdags var det en lite nervös Elin som stegade in på “Tattoo Marks” i State College och fick mitt livs första tatuering. Sadie, min kära vän från filosofikursen förra terminen var med och höll i handen, det var skönt! Gjorde inte så himla ont (ryggen är väl kanske inte så känslig), och känner mig så glad för den nu. Både att brorsan tecknat den, att det är hibiskusar (favoritblomman), och att det blir ett minne för livet från mitt år i USA, gör att det känns extra speciellt. Bildbevis kommer när rodnaden har lagt sig lite.

Efter att ha gett upp hoppet om att komma med på spring-break backpacking-resa till Zion National Park i Utah med Penn State Outing Club, så hade jag och Malin börjat planera en ny resa denna vecka, och jag såg fram emot det. Men… ödet ville något annat, och igår fick jag mail om att de bestämt att jag skulle få följa med på denna resa, och jag tackade efter någon minuts tvekan JA! Det ska bli så himla häftigt, naturen verkar så oerhört vacker och ser fram emot att få utmana mig själv i allt vad friluftsliv heter. 10 glada själar blir vi som flyger från Pittsburgh till Las Vegas den 4:e mars för en veckas vandring. Mer detaljer om resan kommer! Bjuder på lite bilder tills dess ;)

…och vill ni läsa mer finns det hemsida: http://www.utah.com/nationalparks/zion.htm

Allt gott nu, hoppas ni får en vilsam och färgglad helg!

Xox Elin

Vad tror du på?

“My Philosophy of Education

To start off with – my journey to become a teacher has not been a straight one. In fact, teacher was the only profession that I knew during my growing up that I would not become. With a family filled with teachers I had seen both good and bad sides of the job. But when I eventually decided to start studying to become a teacher, I became aware of so many more of the positive aspects. What other career gives you the chance to take a close part in the life of hundreds of growing up individuals, take them by the hand and lead them for a while? That is an amazing opportunity.

My strongest reason for becoming a teacher was that I wanted a profession where I could get use of all my skills and talents, from creativity, intellectuality, curiosity, eager to learn, capability of seeing the individual, and humor. Through the years of different teaching experiences, and different mentors, I have tried to collect hints and tips about how I can improve my skills. I have realized that I will never be done as a teacher; there are infinite ways where I can continuously get better. But that is a part of the charm with the work, and with being human – you are never done and that is all right.

I think we can all agree upon that a teacher really can make a difference. During the years of my teacher’s education, I have been trying to collect experiences and stories of what constitutes a good teacher. I would like to say that it is the teacher who sort of dares to turn things a bit upside-down, who brings in creativity and joy into the classroom and gives students memories for life. But on the other hand, it does not have to take that much. Sometimes, the best teachers you had were pretty ordinary in their teacher-style, but something within them made a difference. They were the once who did not just pass the harassments and bullying they saw in the school-corridor. They were the once who treated boys and girls with equal respect, and tried to give them equal chances. They were the once who took students thoughts and dreams seriously, and really believed in them. They were the once who always had time for students, to look them in the eyes, and to honestly ask the question “How are you?”.

They were the once who said to you that the sky is the limit – and you believed them.

That is the teacher I want to be.”

]]> http://elinswayoflife.wordpress.com/2012/01/31/my-educational-philosophy/feed/ 2 elinswayoflife http://elinswayoflife.wordpress.com/2012/01/29/att-bli-lite-aldre/ http://elinswayoflife.wordpress.com/2012/01/29/att-bli-lite-aldre/#comments Sun, 29 Jan 2012 18:46:40 +0000 elinswayoflife http://elinswayoflife.wordpress.com/?p=191 ]]> Sitter på campus, en lite mulen söndag som denna, tittar ut över “min” lilla stad. Bloggar väl mest för att slippa ta tag i skolarbete som behöver göras, men… Har bestämt mig för att denna vår verkligen försöka svälja ett helt isblock av lugn och behålla det i magen. Stress kan vara bra när det får en att göra det man ska, så ett visst mått är nog nyttigt. Men oron över hur allt ska gå, hur man ska klara allt, är ju oftast bortslösad energi. Allting vi gör, från att städa lägenheten, plugga till ett yrke eller flytta till ett nytt land, är ju handlingar nedbrytbara till små handlingar som oftast inte är så svåra att klara av, sedda en och en. Tricket är väl i efterhand att stanna upp och inse att de där små små handlingarna tillsammans var de samlade stegen till större mål och bedrifter, och vara nöjd med sig själv därefter.

Min uppsats just nu har skiftat lite i fokus; från att djupstudera hur sex- och samlevnadsundervisningen i USA påverkas av kyrkliga värderingar till att jag nu bredare ska kolla på uppfattningar om sexualitet i alla de fem världsreligionerna. Kommer antagligen inte bli lika “in depth” men samtidigt så mycket mer användbart i min framtida undervisning som lärare i religionskunskap. I nya kursplanerna Lgr11 finns ju sex- och samlevnad med mycket mer i alla ämnen i skolan, och även i religionskunskapen, vilket jag tycker är helt rätt. Sex- och samlevnad handlar inte bara om biologi, hormoner och kondomanvändning. Etik, jämställdhet, maktstrukturer, politik, kultur med mera. Så ser min uppsats som ett led i min egen fortbildning :)

Det här med att bli äldre, det är i sanning intressant. Jag har aldrig känt mig gammal egentligen förräns jag kom till den här stan, där medianåldern bland människor man hänger med är 21 skulle jag gissa. Underbart då man dessutom är på hemmafester, som i helgen, och inser att killen man snackat me hela kvällen råkar vara 19, och dessutom bjuder på komplimangen “Jamen du ser inte ut å va så gammal som du är!” Tack! Känns på något sätt som det här året tjänar något slags “leka av sig-syfte”, i alla fall för mig. Undrar lite hur det blir när man kommer hem igen till Sverige… Bli supervuxen? Vad är det egentligen?

Jag gillar att bli äldre, verkligen. Det finns liksom inga nackdelar. Erfarenhet och en aning coolhet inför livets upp- och nergångar. Eller nja… Det har jag nog inte i och för sig. Hoppas på att det kommer med åren. Minns att jag brukade fråga mamma när jag var mindre om man blir mer stabil när man blir äldre, mindre av ett känslovrak som man mer känt sig som hittills. Jo det sa hon att det blev man. Fast nu har jag insett att det kanske inte var hela sanningen. Jag kommer antagligen vara 50 år och känna lika mycket toppar och dalar, fast kanske inte låta mig dras med av dem lika mycket. Man är nog sig själv rätt lik genom åren tror jag. Jag försöker sluta fred med 12-åriga Elin på insidan, hon som drömmer och drömmer, men aldrig vågar hoppas på drömmarna, inte vara värd det. Hon är där, en del av mig, men styr mig inte.

God och glad söndag, och en fin vecka önskar jag er!

// El.i.n.

ps. Har ansökt att få åka med på en springbreak-resa med Outing-klubben på PSU till Zion National Park i Utah… Vore så himla underbart, verkar fantastiskt vackert! Håll tummarna!

Den här terminen har jag bestämt mig för att försöka satsa mer på Swing Dance, som det finns en fantastiskt studentförening för (som med allting annat du kan föreställa dig att vara intresserad av, alltifrån a capella sång, till att bevara små djur på campus, till Monty Python sällskap…). De har dans varje tisdag och torsdag kväll, plus att de ordnar workshops och “lördagsdanser” i HUBen (studenthuset). Så imorgon blir det workshop hela dagen, ska lära mig dansa “balboa”, och sen på kvällen blir det social dancing med temat Hollywood Premier. Dans gör mig lycklig!

Trevlig helg! // E.E.Ö.

Ps. jag vill jag bli bättre på att läsa inspirerande bloggar, har ni några tips?

Not all we need is love… Rättvisa och jämlikhet behövs!

// Engagerade Elin

Handlingen är ett par som jobbar med diplomati och bistånd i Nairobi, Kenya där frun blir mördad efter försök att avslöja ett läkemedelsbolag som använder människor i Afrika för att testa sina mediciner. Storyn sägs inte föregås av några direkta kopplingar till verkliga händelser, men den baseras på en bok av John Le Carré som har sagt följande i intervjuer:

Nobody in this story, and no outfit or corporation, thank God, is based
upon an actual person or outfit in the real world. But I can tell you this;
as my journey through the pharmaceutical jungle progressed, I came to
realize that, by comparison with the reality, my story was as tame as a
holiday postcard.

Kan verkligheten bli värre än så här? Så smärtsamt tydligt hur människoliv är så fundamentalt olika mycket värda. Att en på tio dör av ett testat läkemedel i Kiberias slum, tja… Vem bryr sig?

John Le Carré tillägnar berättelsen “Yvette Pierpaoli and all other aid workers who lived and died giving a damn.”

// Elin.

Barnen Östebo önskar god jul 2011

2011 var ett år fyllt av många härliga stunder med familj och goda vänner, och ett fantastiskt första halvår här på Penn State i USA. Samtidigt innehöll året tunga stunder, som man så här i efterhand inte riktigt vet hur man tog sig ur, men det gör man ju alltid. Önskar mig för det nya året ett lugn inför livets stormar – att rida ut dem och förlita sig på att det alltid blir bättre. Förtröstan på livets försyn på något vis. Att ur allt det man går igenom kommer alltid något gott, man slipas, lär sig. Bli en aning mer ödmjuk, det tror jag är livets största läxa. Hur mycket tid spenderar vi inte på att döma andra? En ärlig öppenhet inför andra synsätt, tankar och livsvägar.

Vad hoppas du på inför det nya året?

Allt gott!